barn

1916 Ångest Pär Lagerkvist

hur jag än min väg genom världen går,
ett barn jag blir i hela livet.
För stor är den rymd som över mig står,
och mitt sinne för undergivet

inga människorord äro sanna.

Det är stilla. Det är ingenting.

Runt omkring mig ligger evigheten,
runt omkring mig tiger du, o Gud.
Vad är stort och tomt som evigheten,
vad är tyst, förtegat såsom du, o Gud?

-Djupt in i natten sitter min moder,
krokig och krum, med mitt blod i sin hand.

Blodiga skogar dåna

luta dig inte så varm mot min kind.
Jag vill frysa! Jag vill svälta!

jag känner klippans vassa kant mot mina
fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jord!

egendomligt känns det dock att gå förbi
en mänska som bär en annan liten kvinna eller kanske man inne i sig.
Men vill du tro mig så hörde jag likväl, när hon strök mig förbi,
ett sådant dån av blod, att jag blev helt förfärad.

min själ är allena i dunkelt djup,
själv skrattar jag uppe i solen;
vi träffas ibland,
men trivs ej ihop,
och söka ej längre varandra.

Den irriterar mig, tanken på alla dessa lägre,
mer eller mindre misslyckade djurformer
som gått före människan i den osäkra
utvecklingen uppåt; aldrig släpper den mig!
Det är olidigt. Den extas jag ville gripas av
när jag står inför människan, alltid störs den
plötsligt av tanken på det löjliga i hennes stamtavla.
Och nu i natt denna pinsamma dröm! Jag drömmer
att i min kropp, under den spända huden
ligga alla djuren hopträngda, alla dessa trevande
försök som äntligen resulterat i människan.
Jag känner deras sträva hår och hör deras
gläfsande, deras halvkvävda tjut. Också
fåglarna hör jag, hur de skrika under hopklämda
vingar. I handlederna ligga vita duvor; det enda
i drömmen som är vackert.

tänken små tankar, människor små,
stängen er inne djupt under rymdens blå,
spiken rummen så trånga,
sitten tillhopa många.

Små, små tankar härinne irra kring,
söka ingenting,
längta ingenting.

strålande stora liv,
älskat av as och dårar!

Jag skrattar med munnen full
av blod och vrålande hesa skri
åt dig!

Löjlig in i det sista

Min ångest är en risig skog
där blodiga fåglar skrika.

Jag ligger snart still under tomma träd
och ruttnar bland fågelliken.

Aldrig glömmer jag dig, o liv,
sen den natt då du grep mig om strupen!